Programmeringens återkomst

Skolverket har fått i uppdrag att föreslå nya IT-strategier för skolväsendet och under våren står man inför arbetet att skriva om skolans läro- och kursplaner. Programmering är ett av de aktuella ämnen som utreds.Är det då dags att (åter)införa programmering på skolschemat? Det är inte svårt att se att programmering skulle kunna spela en roll i skolan idag. Vi omges av digitala enheter och informationssystem och digitaliseringen lyfts som en nyckelfråga i Sverige såväl som i andra Europeiska länder. Det är dock en sak att se att det finns argument för att alla barn i någon utsträckning ska lära sig programmering och en helt annan att få programmering som ämne eller kunskapsområde att hitta en stabil plats i skolan. Det som slår oss i den aktuella diskussionen kring digitaliseringen av skolan är att den präglas av en brist på historiemedvetande och tillbakablickar. Vi vill därför i en serie blogginlägg diskutera några av de mer framträdande aktuella argumenten för programmering såväl som de konkreta planerna för att föra in det i utbildningssystemet.

Även om digitala teknologier ständigt utvecklas har de en relativt lång historia i skola och utbildning. Teknologierna är till viss del nya men idéerna är det inte nödvändigtvis. De av oss som gick i grundskolan under 1980-talet kunde på skoltid ägna sig åt att skriva program i de då mer spridda språken BASIC och Pascal, eller kanske Comal, speciellt utvecklat för skoldatorn Compis. Vissa kunde till och med få pröva att rita ”sköldpaddsgrafik” med hjälp av det för barn speciellt utvecklade språket Logo. Programmering ansågs då som nu vara en nyckelkunskap för framtiden och kunde tänkas in som en viktig komponent inom snart sagt alla yrken. Kanske framstod det mer som en kuriositet för oss som deltog i undervisningen, kanske bidrog det till ett ökat intresse för datorer. Några av oss ägnade i varje fall också en stor del av fritiden åt programmering.

I debatten idag framträder tre olika sätt att argumentera för programmering. Det rör sig för det första om tanken att arbetsmarknadens kompetensbehov ska tillgodoses. För det andra förs en argumentation från ett datavetenskapligt, formellt utbildningshåll, som idag bland annat tar sig uttryck i begreppet datalogiskt tänkande (vilket vi kommer att återvända till i ett kommande inlägg). För det tredje återfinns ståndpunkten att programmering är ett medel för personligt- och kulturellt uttryck i en digital tidsålder, något som förs fram bland annat inom makerrörelsen. Alla dessa sätt att argumentera fanns dock redan under 80-talet och har sina rötter ännu längre tillbaka. En sak är slående lik: nu som då tillskrivs programmering som aktivitet en häpnadsväckande sprängkraft. Det finns samtidigt inget historiskt exempel som stöder detta synsätt. I detta inlägg blickar vi tillbaka på hur man tidigare argumenterat för programmering och ser vart utvecklingen ledde.

 

Den konstruktionistiska visionen

Programmering är idag, precis som på 1980-talet, inte enbart en nationell fråga, utan en del i en internationell trend eller rörelse. Logo, som med viss rätt kan ses som själva flaggskeppet för programmeringsrörelsen under 1980-talet, utvecklades av matematikern Seymour Papert och fick brett genomslag främst i den anglosaxiska världen. Utöver sitt arbete inom matematik och datavetenskap hade Papert också samarbetat med den mycket inflytelserike utvecklingspsykologen Jean Piaget. I boken Mindstorms (på Svenska Tankestormar: alternativ pedagogik med datorns hjälp, utgiven 1984 av Forum) blandades dessa influenser och en revolutionär vision av skolans undervisning presenterades. Datorn skulle utgöra det redskap med vilket den traditionella skolan med dess ämnesindelning, åldersgruppering och lärarroll kunde upplösas. Logo sågs som ett exempel på språk som skapade en brygga mellan matematikens värld och elevens eget utforskande och kreativitet, en möjlighet för eleverna att ta makten över lärandet genom skapandet av egna program – en konstruktionistisk vision av kunskap och lärande. Här kan vi se hur synen på programmering som ett medel för personligt uttryck och mening framträdde.

Det Piagetianska inflytandet visade sig samtidigt i Paperts idéer bland annat genom tanken att barn genom att ägna sig åt programmering skulle utveckla förmågor eller tankesätt som var generellt tillämpbara, det vill säga intellektuella förmågor som kunde överföras till en rad områden. Detta tankesätt eller paradigm kom sedermera att benämnas som Logo-as-Latin av den amerikanske teoretikern och utbildningsforskaren Timothy Koschmann. Beteckningen anspelar på forna tiders latinundervisning, vilken motiverades med argumentet att tragglandet av latinska fraser utgjorde en allmänt nyttig intellektuell träning. Papert föreslog i denna anda bland annat att programmering skulle leda till utvecklingen av strukturerat tänkande – förmågan att analysera och bryta ner problem i mindre delar. Hos Papert fanns alltså också en tydlig formell agenda med inslag av datavetenskap och matematik. Man kan säga att han i datorn såg möjligheten för barn att komma i kontakt med dessa formella och abstrakta kunskapsområden utan att begränsas av skolans traditionella former.

Tillämpningen av Paperts idéer kom faktiskt att studeras empiriskt i en serie undersökningar i mitten av 80-talet utförda av bland annat utbildningsforskaren Roy Pea. Utrymmet här tillåter inte någon djupdykning i dessa men ett resultat var att elevcentrerade upplägg, där elever ägnade sig åt Logo-programmering, i mycket begränsad utsträckning ledde till påvisbar utveckling av strukturerat tänkande (eller för den skull utvecklade programmeringskunskaper). Poängen här är inte att det skulle vara omöjligt att utveckla problemlösningsförmågor kopplade till programmering, utan att det är en komplex lärprocess som kräver goda förutsättningar. Papert tolkades av många lärare som att färdigheterna skulle uppstå mer eller mindre av sig själva när barn fick ägna tid vid datorn. Logo-vågen ebbade ut och skolsystemet är, som vi alla vet, intakt åtminstone när det gäller ämnesindelning och åldersgruppering. Idén om programmering som en nödvändig kunskap för alla fick heller inget varaktigt fäste i det Svenska skolsystemet.

 

Teknikens evolution

När det kommer till frågan om yrkesförberedande kunskaper och arbetsmarknadens kompetensbehov har programmering länge ansetts viktigt inom högre utbildning i Sverige. En hel generation av Svenska civilingenjörer ägnade sig under sin utbildning på 60- och 70- talen åt kodning i form av att skriva program i lågnivåspråk (i början med hjälp av hålkort för in- och utmatning av data) eller i tidiga högnivåspråk som ALGOL. Tanken var bland annat att detta skulle förbereda för att lära sig andra programspråk och kunna använda datorer mer generellt.

Vissa av dessa ingenjörer gick naturligtvis vidare och blev skickliga programmerare. Samtidigt kan man konstatera att många, trots att de skolats i de allra mest grundläggande nivåerna av programmering, mer eller mindre fick lära sig använda datorer på nytt när nya grafiska operativsystem som Mac OS, Windows och AmigaOS började spridas. Detta visar hur vanskligt det är att förutsäga vilka kunskaper som kommer att vara relevanta i framtiden. På vilket sätt hade dessa ingenjörers kodningserfarenhet förberett dem för att interagera med nya generationer persondatorer? Förbereder Pascal- och ALGOLprogrammering (i syfte att lösa tekniska beräkningsproblem) för den senare utvecklingen av internet och webprogrammering, eller för sociala media och appar?

Själva programspråken och kodningskunskaperna förändras kontinuerligt, liksom systemen som koden driver. Denna allerstädes närvarande tekniska förändring, som tycks stå i motsats till utbildningsystemens tröghet, är ett av de centrala problemen när det gäller att hitta en plats för programmering i skolsystemet. Detta gäller också mer generellt för kunskaper som relaterar till digitala teknologier. Hur kan vi definiera kunskaper och färdigheter på ett sätt som gör dem relevanta, teknikens föränderliga natur till trots? Och, inte minst, vad ska vi ha kunskaperna till? Vi kommer att återkomma till dessa frågor i kommande blogginlägg.

 

Att “hacka” samhället?

Finns det då inget som är nytt i dagens diskussion om programmering? En idéströmning som pekats ut av bland andra den engelske forskaren Ben Williamson är synen på kodning som en väg till det socialt goda; algoritmer och “hacking” uppfattas idag inte bara som potentiellt ekonomiskt tillväxbringande utan också som vägar att lösa komplexa samhällsproblem, rentav som nyckeln till en ny sorts politiskt arbete i de sociala mediernas tidevarv. Detta synsätt speglar förstås en mer djupgående teknologisk logik enligt vilken sociala processer och fenomen ses som formaliserbara och därmed möjliga att modellera i datorer. Det är viktigt att lyfta fram denna agenda då den återfinns i den internationella rörelsen för programmering och datalogiskt tänkande. Den är en del i bakgrunden till den stora satsningen på programmering i exempelvis Englands skolsystem. Neil Selwyn vid Monash University i Melbourne varnar, i relation till detta, i en intressant reflektion för att se införande av teknik i utbildning som en genväg till lösningen av komplexa sociala problem.

Den andra sidan av detta mynt är då att programmeringskunskaper skulle kunna vara en väg att utveckla förståelse av hur de tekniska system som omger oss fungerar liksom de underliggande modellerna – en sorts kritiska kunskaper i gränslandet teknik och samhällskunskap. Hur programmering ramas in beror alltså i hög grad på vilka vidare perspektiv det knyts till.

Vi ser alltså både hur historiens cykler upprepar sig och hur nya rörelser tillkommer. Vi kan konstatera att de tre agendorna vi inledningsvis nämnde på intet sätt är nya och att de har en relativt lång historia i såväl skola som högre utbildning bakom sig. Samtidigt är den historiska situationen förstås en ny och nya ideologier växer fram. Vi efterlyser därför försök att lära av historien och att sätta dagens satsningar i perspektiv. En fråga som väcks av denna historiska genomgång är hur man undervisar om ett rörligt mål som programmering. Kan vi identifiera invarianta drag som är stabila nog att utgöra basen för ett ämne eller kunskapsområde i skolan? En vidare fråga är också hur vi vill vinkla programmering i skolan på ett sätt som gör det relevant – området är som vi sett, sin formella natur till trots, inte neutralt utan kan inriktas åt en rad olika håll. Om inte dessa frågor besvaras ser vi en stor risk att programmering återigen förpassas till skolhistoriens skräphög när det visar sig att saker och ting var mycket mer komplicerade än förväntat och att utlovade generella problemlösningsförmågor inte går att finna spår av i framtidens PISA-tester.

Patrik Lilja, universitetslektor
Anna-Lena Godhe, universitetslektor
Catarina Player Koro, universitetslektor

1 reaktion till “Programmeringens återkomst”

  1. vet ni något om vad barn tycker om att programmera? Barn i åldrarna 8-12 år tex? Finns det några studier kring det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *